nu får jessica ett utbrott :)
Idag var det jäkligt populärt att försöka ge jämna pengar i kassan.
Först ger kunden mej en femhundring. Sen när jag knappat in det beloppet kommer klassikern
- "Men vänta jag kanske har lite..smått.." Och så står de och gräver i plånboken efter den där enkronen eller femtioöringen som skulle jämna till växelbeloppet så bekvämt.
Det pillas och det rasslas, känns efter i fickor och gömmor. Men det hittas inte nån enkrona eller femtioöring.
Skönt. Då kan jag ge tillbaka den växel som står på kassaskärmen, tänker jag i mitt stilla stilla sinne..
"Nej vänta!" utbrister Christina från Karlskrona, "Jag hade visst 3,50 här.."
Jahapp.. Men hur mycket ska hon ha tillbaka då..? Ah just ja. Hon får tillbaka 11kr istället för 10,50...
Och det är när det har kommit till det här stadiet som jag börjar undra vad det är som gäller. Vad ska man ha i plånboken?
En annan kvinna blev väldigt nöjd när hennes summa att betala blev 100:-. Med lätt höjda ögonbryn och glad-i-hågen-stämma utbrister hon;
- "Nämen! Får man en lott också?"
Jessica kontrar;
- Jajjemen! För varje jämt belopp delar vi ut en tialott. Detta tack vare vårt samarbete med Penninglotteriet, i folkmun även kallat Svenska Spel..
Kvinna ser så där mysigt nöjd ut, tar sina varor och dansar ut ur butiken.
Varför är det så behagligt att betala jämna belopp? Varför känns det bättre att betala 100:- istället för 99,50:-? Eller känns det bättre? Och vem känns det för överhuvud taget?
Jag tycker vi ska rikta lite uppmärksamhet åt Plånboken. Han är ju ändå den som får bära allt detta ansvar. Han har hand om våran lön, våran ständigt utökande familj av plastkort (jag måste kolla om de är av olika kön eller nåt..), kanske nåt viktigt kvitto och för att inte tala om korten på familjen. Det är Herr Plånka som har ansvaret.
Och vad tycker Plånboken om jämna belopp vs ojämna? Det undrar jag.
Är det man kallar för "skrammel" på något sätt mindre värt? Eller kanske mindre fint? Är de små mynten, likt mikroorganismer irriterande när det är för många (eller för få), ett slags nödvändigt ont, men som man ändå inte kan klara sig utan?
Guld värt?
Först ger kunden mej en femhundring. Sen när jag knappat in det beloppet kommer klassikern
- "Men vänta jag kanske har lite..smått.." Och så står de och gräver i plånboken efter den där enkronen eller femtioöringen som skulle jämna till växelbeloppet så bekvämt.
Det pillas och det rasslas, känns efter i fickor och gömmor. Men det hittas inte nån enkrona eller femtioöring.
Skönt. Då kan jag ge tillbaka den växel som står på kassaskärmen, tänker jag i mitt stilla stilla sinne..
"Nej vänta!" utbrister Christina från Karlskrona, "Jag hade visst 3,50 här.."
Jahapp.. Men hur mycket ska hon ha tillbaka då..? Ah just ja. Hon får tillbaka 11kr istället för 10,50...
Och det är när det har kommit till det här stadiet som jag börjar undra vad det är som gäller. Vad ska man ha i plånboken?
En annan kvinna blev väldigt nöjd när hennes summa att betala blev 100:-. Med lätt höjda ögonbryn och glad-i-hågen-stämma utbrister hon;
- "Nämen! Får man en lott också?"
Jessica kontrar;
- Jajjemen! För varje jämt belopp delar vi ut en tialott. Detta tack vare vårt samarbete med Penninglotteriet, i folkmun även kallat Svenska Spel..
Kvinna ser så där mysigt nöjd ut, tar sina varor och dansar ut ur butiken.
Varför är det så behagligt att betala jämna belopp? Varför känns det bättre att betala 100:- istället för 99,50:-? Eller känns det bättre? Och vem känns det för överhuvud taget?
Jag tycker vi ska rikta lite uppmärksamhet åt Plånboken. Han är ju ändå den som får bära allt detta ansvar. Han har hand om våran lön, våran ständigt utökande familj av plastkort (jag måste kolla om de är av olika kön eller nåt..), kanske nåt viktigt kvitto och för att inte tala om korten på familjen. Det är Herr Plånka som har ansvaret.
Och vad tycker Plånboken om jämna belopp vs ojämna? Det undrar jag.
Är det man kallar för "skrammel" på något sätt mindre värt? Eller kanske mindre fint? Är de små mynten, likt mikroorganismer irriterande när det är för många (eller för få), ett slags nödvändigt ont, men som man ändå inte kan klara sig utan?
Guld värt?
Kommentarer
Trackback
